Bloggar

Vi pratade om det vid middagsbordet igår, vilka tekniska landvinningar är det som gör det möjligt för oss att fara kors och tvärs på jordens mest ogästvänliga och isolerade kontinent? Visst, det har gjorts polarexpeditioner i över hundra år men man behöver inte bläddra långt bakåt i litteraturen för att ana att det gjordes under helt andra risker och uppoffringar än idag. Någonstans där bilderna övergår från färg till svartvitt så ser tillvaron ut att bli rätt sträv och nog måste mannarna ha känt både oro, rädsla och ångest de sakliga beskrivningarna till trots.

Under fältarbetet i Tottanfjella visade det sig framgångsrikt att använda både bilar och snöskotrar, därför bestämde vi oss för att göra ett snabbt återbesök till Milorgfjella och även ta med oss snöskotrarna denna gång. Förhoppningsvis skulle det ge oss möjlighet att besöka de väldigt högt belägna platserna ovanpå bergstopparna som vi inte lyckades ta oss till under första besöket.

Varje expedition behöver en bra ledare och vi har tur som har Henrik Törnberg i den rollen. Henrik har varit inblandad redan från start och hjälpt oss med den övergripande planeringen och organiseringen av fältarbetet under MAGIC-DML, och nu med genomförandet av expeditionen i januari-februari 2017. Han har också ansvaret för den dagliga planeringen och säkerheten under fältarbetet här i Antarktis.

Vår expeditionsläkare heter Henrik Hedelin. Till vardags arbetar han som ortopedkirurg på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg och har sedan 10 år specialiserat sig på bergs- och vildmarksmedicin. Som läkare i Göteborg opererar han barn och ungdomar med brutna ben och armar.

Den 30 januari gav strålade solen och vi gav oss iväg på vår andra stora fältexpedition för att utforska de södra delarna av Heimefrontfjella, och då speciellt det kluster av nunataker, berg som sticker upp genom isen, som kallas för Tottanfjella. Vi tog god tid på oss att till bränsledepån som Pär, Karin och Stefan ställt ut och kom fram ca 8 timmar efter att vi lämnat Wasa. Där tankade vi båda bilarna och körde bilarna och snöskotrarna ytterligare 2 timmar till vårt nya fältläger vid Kiberg (uttalas "she-berg").

På den senaste fältturen slog vi läger på inlandsisen ca 1500 meter över havet och under natten var temperaturen nere under -20 °C, så några av oss tog två sovsäckar, en inuti den andra, för att hålla värmen. Vi har också ett litet toalettält, på ett lagom diskret avstånd från de andra tälten...

Det finns mycket teknisk utrustning på en polarforskningsstation. På Wasa finns sju snöskotrar, fyra bandvagnar, två terrängbilar, två dieselgeneratorer, vattensystem med snösmältare, gasolsystem, elsystem med solpaneler samt en mängd annan teknisk utrustning och byggnader som måste hållas i funktionsdugligt skick.

I stiltjen som lagt sig över stationen borde här kunna slappas en stund, men hur gör man då? Då schaktar man lite snö. Kollar till ventilationen. Fixar till en trög toalettdörr. Rätar upp hängande kylskåpsdörrar. Springer ner för backen och upp lika många höjdmeter igen.

Den 21 januari åkte vi ut på vår första fältexpedition till Milorgfjella (det uttalas "Mee-lorg-feeyella") omkring 240 km syd-sydost om forskningsstationen Wasa. Vi gav oss iväg tidigt på morgonen med våra två trogna terrängfordon, fullpackade med fältutrustning, mat, tält och alla andra saker som behövs för att utföra en fältexpedition i Antarktis.

Neil, Nat, Ola och Jenny har inget enkelt projekt. De letar efter stenar på en kontinent som till 98% består av is. De är även väldigt noga att hitta rätt sorts stenar. Det skall vara stenar som är transporterade av isen och placerats på berg som inte täcks av is. Det måste dessutom vara utom tvivel att stenen ska ha kunnat hamna på den platsen utan isens hjälp.

Lyckliga av att vi gårdsfolk fick komma iväg på en egen liten expedition, så drog vi så på oss arbetsstället igen efter någon timmes sömn. Idag var det full fart med att packa och förbereda nästa forskningssväng.

Innan de andra ens hunnit vakna rullade alla hustomtar (Pär, Stefan och Karin) ner för backen i de blå bilarna och vi gav oss av på denna körning till Svea. Detta blev den mest praktiska lösningen, eftersom fältgänget då kan fokusera på att planera inför nästa tur och passa på att ta igen sig lite.

Efter lite övervägande kom vi till beslutet att göra en tur till vår andra forskningsstation Svea, med syfte att placera ut en depå med två skotrar, bränsle och ett bilsläp till forskargänget inför nästa etapp. Vi hoppas att detta ska ge dem fler möjligheter att komma dit de vill.

Här måste man ständigt vara öppen för nya uppgifter. Fokus skiftar efter aktuella behov och det man för stunden givit sig på kan plötsligt bli nedprioriterat. Istället för att installera gasolen har det brustna godset i schaktbladsarmarna på bandvagn 15 svetsats ihop.

Ännu en kall, grå och blåsig morgon som framåt dagen och övergick i sol och vindstilla. Underbart. I detta väder har alltså gårdsarbetet fortlöpt. De stora bandvagnsslädarna fylls på med fler soptunnor. 40 fat får plats i ett lager och ofta staplar vi två lager. Emellanåt dras slädarna ut till kusten och skräpet lyfts ombord på något fartyg. Men nu är det flera år sedan sist och mängden skräp som ska härifrån blir större.

I dag började arbetsdagen med att byta flaggstångslinor. De fyra flaggstängerna har blivit gamla blivit slitna av väder och vind. Även linorna har blivit utmattade och börjat slacka, och därmed även börjat smattra mer och mer. Något man visst bara lägger märke till när man krupit ner under täcket och det är tyst i huset. Men att då tassa ut i pyjamasen för att spänna upp linorna igen är inte något som frestat, istället har man satt i öronproppar och lagt kudden över huvudet. Men så igår kväll blev de ihågkomna när vi ännu ytterkläderna var på.

Och så var vi bara tre kvar. Igen. Nu har vi precis skickat iväg forskargänget och fyra logistiker på en ny fälttur. Klockan ringde kvart i fem här på söndagsmorgonen och kl. 6 fanns det nybakta frallor för dem att ta med i lunchpaketet. Medan den förra turen var en kort testtur på ett par dagar, för att bekanta sig med bilarna, campingprylarna, forsknings- och kommunikationsutrustning, så är detta en avsevärt större tur.

Nu har vi varit ute på vår första tur ut i fält. Vi åkte till en liten nunatak som kallas för Fossilryggen och ligger ca 50 km från Wasa. Huvudsyftet med var att testa bilarna, lagringsutrymmet i bilarna och packningssystemet, som Calle och de andra har utvecklat, samt testa vårt fältläger och utrustning.

Calle är bergsguide till yrket och här på Antarktis så är det han som vakar över vår verksamhet och planering och ser till att vi inte utsätter oss för några risker. När Calle inte är på polarexpedition så arbetar han som säkringsledare för höghöjdsarbeten samt som bergsguide med fokus på skidåkning runt om i Skandinavien.

Vi är 11 personer som äter mat 3 gånger om dagen under 2 månader. Om man räknar ihop vistelsen för alla 11 personer så spenderar vi totalt ca 300 dygn här på Wasa plus ca 250 dagar ute i våra fältläger. Detta resulterar i 1650 måltider som skall planeras, förberedas och lagas. Om något glömts bort under planeringen så har vi närmaste mataffär i Kapstaden ca 4400 km härifrån.